.

Det glömmer jag aldrig!

Jag satt i bilen, vi var på väg till Järbo. Mamma, mormor, gammelmormor och kusinbarnet Hanna, vi skulle hälsa på hos min gammelmormors syster Margit.
Järbo ligger en bit utanför Uppsala så det tog en stund att åka dit, även med bil. Gammelmormor satt hela vägen i bilen och berättade historier från förr, om släkten, när alla var små och hur de var som personer. Jag hade träffat Margit någon gång när jag var mindre men mindes henne inte särskilt väl. När vi nästan var framme tittade gammelmormor på mig och Hanna med sträng blick och sa att vi inte fick fråga någonting om Carl. Gammelmormor berättade igen för mig och Hanna att Carl var Margits döda man och Margit vågade inte för tillfället vara ensam i det gamla huset och det var därför vi åkte dit.

När bilen saktade ner in på den smala grusvägen fram till huset såg jag ett rött litet hus med vita knutar och fullt med rosrabatter. Bilen körde runt som i rondell kring rosor och en stor lada och ett mindre litet rött hus.
På grusplanen stod Margit och tog emot oss och jag kände verkligen att jag hade hamnat mitt i ingenstans. Det var tyst och doften slog emot mig av rosor när jag öppnade bildörren och klev ut. Jag minns hur gammalt allt verkade, som förr i tiden med den lilla gröna vattenpumpen mitt på gården och den välkrattade grusgången till huset.
Margit sa till oss barn att komma in i huset och titta hur hon bodde. Allt var gammalt och plötsligt hördes ett tjut från spisen och jag fundersamt tittade på mamma och hon skrattade till och sa: det är kok kaffe som piper när det är klart.
Jag kände hur hungrig och fika sugen jag var när alla kakor och bullar låg på ett enormt kakfat.
Margit pratarde och berättade men i mellan åt viskade hon lite till gammelmormor medan Hanna och jag hade full sjå med att orka smaka på alla sju sorters kakor.
Jag hörde plötsligt Margit säga till gammelmormor att hon ville berätta för oss barn om Carl och att det var därför hon hade bett oss komma dit i några dagar. Jag och Hanna satt vid bordet med uppspärrade ögon och hörde på Margits historia om hur Carl blivit sjuk och trött och en dag gått ut till ladan på gården och gasat ihjäl sig under bilen som stod parkerad där inne. Margit var sorgsen när hon berättade historien men det övergick snabbt till rädsla när hon fortsatte berätta att han “Carl” var i huset och på gården hela tiden och inte lämnade henne ifred, så hon fick lugn och ro.
Inga spökhistorier sa min mamma strängt till Margit, då kan inte barnen sova på nätterna.
Men Margit fortsatte att säga att han gått på grusgången och att hon minsann sett hans fotspår när gången varit nykrattad. Att hon hört honom öppna dörren till ladan och ibland kokat kaffe på tidiga mornar.
Saker som flyttat på sig och som hon bestämt vet har lagt på ett visst ställe, plötsligt försvunnit eller legat på fel plats.

Det var mysigt och spännande att hela kvällen sitta höra på allt som Margit  berättade för oss. Men det var för overkligt för oss att tro på allt det hon hade sagt.
Hanna och jag skulle sova ute i gästhuset ensamma, ett gammalt hus där barnpigan en gång bott.
Mamma och mormor följde med oss in i gästhuset och såg till att allt var i sin ordning och bäddade ner oss i sängarna. Det var alldeles kusligt tyst och mörkt så där som det är i skogen om natten. Mormor tände sänglamporna åt oss och sa att vi bara kunde öppna fönstret och ropa om det var nåt vi ville under natten.

Där låg vi mitt emot varandra i sängarna och småpratade och började skrämma upp oss av allt som Margit berättat och med skräckblandad förtjusning fnissade vi. Jag blev kissnödig av allt skrattande men i gästhuset fanns det ingen toalett så det var skogen som gällde. Jag gick ut och stängde dörren och Hanna öppnade fönstret så vi kunde prata med varandra samtidigt. När jag skulle gå in igen fick jag inte upp dörren, den var tung och trög och jag kämpade där i mörkret samtidigt som vi skrattade högt, Hanna på insidan och jag på utsidan.

Plötsligt hörde jag någon komma på grusgången bakom mig, det där raspande ljudet som blir under skorna på grus, i mörkret såg jag inget, bara hörde ljudet som närmade sig. I panik tog jag i allt jag hade för att få upp dörren och den flög upp med hård duns. Jag sprang in och kastade mig i sängen och glömde stänga dörren bakom mig. Knäpptysta satt vi ihopkrupna under täcket i sängen och hörde bara våra egna andetag och det raspande ljudet av gruset utanför. Vi öppnade fönstret ovanför sängen och ropade högt efter mamma att hon skulle komma och stänga dörren. Mamma kom in och undrade vad som hade hänt och vi pladdrade på i munnen på varandra och hon prövade att öppna och stänga dörren flera gånger helt utan problem. Vi lugnade ner oss och somnade till slut i samma säng.

Det var en solig dag i Järbo och Hanna och jag låg mitt på gräsmattan framför ladan på varsin filt i solskenet. Alla skulle i väg till stan för att handla och mamma frågade om vi skulle följa med, men vi ville ju sola.
Margit sa att vi kunde hämta saker i ladan om vi fick tråkigt, hon trodde det fanns badminton och krocket där inne.

Det var så skönt där i solen och värmen och så tyst, alldeles vindstilla var det den där dagen, men efter ett tag blev det tråkigt. Vi ville göra nåt, så varför inte gå till ladan och kika efter vad som fanns?
Ladan hade stora svarta dubbeldörrar med järnstänger som man drar igenom järn öglor på varje dörr. I ena änden sitter stången fast i marken.
Stången var jätte tung så vi fick hjälpas åt att dra ur den ur öglorna och vrida runt den ner på marken och öppna de tunga dörrarna till ladan.
Inne i ladan var det soldis och luktade gammalt damm och fullt med spindelväv. Det fanns jätte mycket gamla saker där inne och mycket titta på men vi hittade snabbt badminton-sakerna och ville ha en match mot varandra. Vi stänger dörrarna till ladan och spelar en stund, det var perfekt badmintonväder då det var så vindstilla den här dagen, men det var varmt.

Efter en avgörande match vilar vi oss lite i solen och god kall hemgjord hallonsaft. När vi låg där och småpratade i solen hör vi plötsligt hur dörrarna till ladan slog upp och vi tittade på varandra och frågade samtidigt i munnen på oss - visst stängde vi igen dörrarna ordenligt med järnkättingen?
Båda två nickade med uppspärrade ögon medan de tunga dörrarna fortfarande gnisslade och rörde sig fram och tillbaka. Vi satt som förlamade kvar på filten i gräset och då hör vi hur det går någon på grusgången men vi kunde inte se mer än fotspår i gruset. När vi såg hur vattenpumpen mitt på gården rörde sig upp och ner av sig själv och såg vattnet rinna fick vi panik och började springa ut på vägen bort från gården. Bara några meter in på vägen kom mamma i bilen tillbaka och tvärstannade när hon såg oss ropa och tjoa.
Vi pladdrade i munnen på varandra och försökte berätta vart vi hade varit med om precis innan hon kom. Mamma lugnade ner oss och sa att det bara var Carl som spökade, men han är snäll och ville inte skrämma er.